Senaste inläggen

Av Isabella - 13 februari 2012 21:10

Jag är så färdig med att vara tjock. Ibland har jag gillat att vara tjock. Att bryta mot normen och visa att det kan vara både snyggt och hälsosamt att vara lite satt. Men nu. Nu får det vara nog.


Men hur gör man?


Ska man följa två-års-dieten som cirkulerar på facebook och diverse bloggar?


Jag tränar fyra gånger i veckan. Inte stenhårt. Men jag tränar och svettas. Som en gris.


Men då äter jag mer istället. Så visst, jag blir inte större. Men inte fan blir jag mindre.


Fan.


Aja.

Av Isabella - 10 februari 2012 15:19

Nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte att det varje gång ska vara en kraftansträngning. Jag orkar inte oroa mig och vänta på olika olyckor och diverse händelser. Jag orkar bara inte mer.


Jag hatar när andra skriver kryptiska blogginlägg. Men jag kan inte skriva här vad som får mig att känna mig så här.


Jag är helt matt. Detta slår mig med kraft och gör mig lam. Lamslagen.


Jag satt igår kväll med min fina Natasa. Vi skrattde och skojade och pratade om vår bästaste Martin. Vi hade det så kul. Jag var alldeles varm inombords. Lite varm om kinderna också efter mina två öl. Åå, va det va härligt att vara jag.


Sen kommer det ett samtal som gör så det känns som att någon släpper hela antarktis i mitt bröst. Hjärtat slår hårt, hårt, hårt. Iskallt blod fyller hela mig. Händerna blev iskalla, fötterna blev iskalla. Kroppen gjorde sig redo för strid. I den stunden hade jag kunnat springa en mil. Jävla helvete. Jag orkar inte mer. Nu får det vara nog med mitt daltande. Dra åt helvete vad arg jag blev. Jävla skit att jag ska behöva göra detta. Jävla skit. Fanskap och senap.


Idag krävs det hela min själ för att ens lyfta ett finger. Nu har den berömda droppen singlat ner i hinken och den svämmar över. Nu bara forsar det och jag har fått så jävla nog.


Min fina Elvis växer och mår prima. Jag älskar att jag får vara hans mamma. Henrik, Elvis, Hugo och Optimus, mina finaste pysar. Världens bästa killar som finns där för mig.

Av Isabella - 30 januari 2012 16:31

Nu ni mina damer unt herrar har han sovit en hel natt. Tack pys för att jag för första gången på över ett år fått sova hela natten. Så skönt.


Jag vaknade av att sambo gick upp för att gå till jobbet, och kom på att jag inte behövt gå upp och göra välling. Först tänkte jag att det va såå skönt att han sovit hela natten. Sen fick jag panik och trodde att han dött. Jag flög upp och dök ner hans säng. Men där låg han och snusade så fint min bästa lilla kille. Mys.


Halv sju vaknade han och va hungrig, så då fick han lite välling och somnade om igen, sov till halv nio. Så bra!

Av Isabella - 19 januari 2012 09:52

Nu. Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte vara ordförande i vår fack-klubb längre. Jag har gett allt vad jag har för att det ska fungera och att våra medlemmar ska få valuta för sin ohyggligt höga fackavgift. Jag har jobbat hemmifrån, nätter, dagar, morgonar. Jag har legat sömnlös. Jag har haft hjärtklappning och sådan ångest. Jag har i sista uppsägningsförhandlingarna förhandlat fram så att inte en enda medlem blev uppsagd. Utav 18 stycken.


Det har typ aldrig hänt. Inte på mitt jobb och inte på någon annan fabrik heller vad jag vet.


Men nu är det finito.


När jag var hemma och spydde för glatta livet och försökte pressa i mig juice halvdecilitersvis så ringde folk från jobbet hem till mig och tyckte jag skulle komma och hålla i medlemsmöten, hjälpa till med försäkringar och lösa diverse konflikter. Jag förklarade vid ett flertal tillfällen att jag inget kunde göra. Men lotsade vidare så gott det går.


Under min mamma-ledighet så har jag fått höra från kollegor vad som sägs om mig när jag är borta och nu har jag fått nog!


Ingen annan som varit mamma-ledig har fått skit när dem varit hemma.


Jag är sjukt färdig med detta.


Jag ska vara mamma. No more. Så lämna mig i fred nu!


Var och hälsade på på jobbet igår. Det var ok. Hade ångest hela natten och kunde knappt sova en blund. Jag hade bestämt mig innan för att det fick räcka med att ge energi som jag inte har till övers till något. Så jag förklarade läget. Pratade om årsmöte och nominering. Helt slut efteråt.


Gick in till högsta hönset. Han blev så glad. Vi skrattade. Han ska bli morfar. Visade finaste UL-bilder. Höll i Elvis och flörtade gärnet med kiddo. Jag förklarade läget. Att han får förhandla med en annan. Han sken upp. Vad bra säger han. Då kan du bli gruppledare. Fint! Jag förklarade för honom att alla inte strävar efter att bli chefer och dylikt. Vissa trivs med att vara den lilla. Han tittade skeptiskt på mig och suckade vädjande, men du är ju så duktig! Mitt ego fnissade till lite i mig. Han sa att han inte tänkte låta mig gå hem förän jag sagt att jag skulle tänka på saken. Jag suckade fam ett jaja, jag ska tänka på saken. Han log. Vi kramades hejdå.


Nu känns det inte skithemskt att börja jobba i maj. Inte kul. Men jag känner inte att jag vill dränka mig i närmsta pöl/vask/badkar längre.

Av Isabella - 3 januari 2012 19:35

Jaa, gott nytt och allt annat man ska skriva.


Julen och nyår har varit som vi planerat. Varken bra eller anus egentligen utan bara vi. Den första julen med barn var precis som jag ville och nyår var det jag och sambo för hela slanten. Elvis sov. Hela kvällen. Mys-unge.


Det är ruskigt krävande att vara mamma just nu. Det tar liksom ett tag att hitta rollerna. Att vara mamma, att Elvis ska bli Elvis. Att Henke ska vara pappa och alla andra roller vi har under tiden.


Men det är magiskt emellanåt också. Ibland är det så omvälvande att andan tappas och knappt kan hitta tillbaka. Jag får som en varm flod genom helaste mig och känner mig uppfylld med kärlek. Å, tänk vad det är härligt att vara vi då.


Jag har saknat Martin hela tiden. Det tycks inte hitta sin ro. Den kommer att hitta hem. Saknaden alltså. Men än så länge virrar den runt i mig för att öppna dörrar i hopp om att den ska få bo i något rum. Usch. Den är så ihärdig. Den där saknaden. Martin, snälla om du inte är borta mer?

Av Isabella - 15 december 2011 19:21

Idag var jag och Elvan med sambo till skärholmens centa för att sambo skulle inhandla julklappar. Jag och grodyngel fick inte följa med eftersom sambo skulle titta efter klappar till mig. Så jag vi satte oss för att äta lunch. Lill-skiten är ruggigt förtjust i att charma random people ute på stan. Flirtar gärnet med gammal som ung. Sötaste lilla han. Vi lekte lite och busade sen ringde sambo och sa att han varit på åhlens, så jag gick dit eftersom han var klar där. Jag vet nämligen att dem har så himla fina barbapappa-kläder.


Jag såg en avdelning med färgglada fina randiga och spräckliga bebis-kläder. Jag drog i varenda klädesplagg och blev kär i allihopa. Men sen märkte jag att den där tröjan jag höll i var nog ändå en klänning. Eller? Drog lite i tröjan bredvid och såg att det också var en klänning. Och var det inte lite mycket rosetter och rysh-pysh på kläderna. Jahaaaaa, jag har hittat en massa "tjej-kläder" till min son. But hey, who cares. Gick runt hörnet och hamnade på pojk-avdelningen. Fy fan va tråk. Grå, grå, grå, grå, svart, brun, brun, brun, brun, grå. Varför är det bara små-flickor som ska ha färglatt? Tråk.


Jag köpte i alla fall en spott-haklapp, ett par strumpor och ett par vantar. Vet inte om det var för flickor, men dem var färgglada i alla fall.

Av Isabella - 2 december 2011 22:13

Min lilla kille. Finaste lilla kille. Bästa ungen. Även fast jag inte får sova. Även fast det tär och håret ramlar av, så är det ljuvligt att vara mamma. Jag är så förälskad i min son. Han är den tuffaste.


Det här med föräldraskap förändrar ens synsätt. Inte bara på omvärlden utan också på sig själv. Helt plötsligt har jag ett värde som inte fanns innan. Jag är Elvis mamma. Om något händer mig så är han utan mamma. Tänk vad man kan bli rädd för saker då. Jag som varit orädd hela mitt liv. Åkt nattbuss hem själv i praktiskt taget inga kläder. Festat bort hela nätter och jobbat dubbla pass dagen efter. Litat på främlingar och slösat glatt på mitt förstånd. Men inte nu. Nu är jag en tant. Tänker mer än en gång på hur jag agerar. Man kanske skulle ha börjat med det innan han föddes. Jag kanske skulle ha gett mig ett värde för att jag är värdefull. Att bli mamma har fått mig att känna mig värdefull för första gången i mitt liv.


För jag har nog inte känt mig så värdefull. Jag har inte känt att någon är rädd om mig. Jag har varit så vårdslös med mig själv. Jag har bara kastat runt med min kropp och själ. Men nu. Nu känner jag att jag är rädd om mig. Mest för Elvis skull. Men det duger det med. Jag är viktig, för mig med. Äntligen.

Av Isabella - 18 november 2011 11:25

Nu är jag snart skallig. Suck. Amning gör sitt. Hårfästet kryper uppåt. Det är väl typ det som är uppåt nu. Förutom Elvan då. Han är uppåt mest hela tiden. Sötjävel.



Ska försöka hitta något medel med schyssta vitaminer som förhindrar att jag ska ha samma frisyr som Patrik.

Skapa flashcards